Retatrutid och viktminskning: vad visar studierna?

Det finns två stora randomiserade studier på människa som är publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Båda mätte vikt som ett av utfallen, och båda jämförde mot placebo.

I fas 2-studien vid obesitas följdes deltagarna i 48 veckor. I fas 3-studien vid typ 2-diabetes följdes 537 vuxna i 40 veckor. Siffrorna nedan är gruppgenomsnitt från kliniska prövningar, inte förväntade resultat för en enskild person.

Biverkningar från mage och tarm var det vanligaste i båda studierna, och de ökade med dosen. Ingen av studierna följde deltagarna längre än ett år, så vad som händer på längre sikt och efter avslutad behandling är inte belyst.

Retatrutid, även kallat LY3437943, är en syntetisk peptid. En peptid är en kort kedja av aminosyror, alltså samma byggstenar som proteiner består av.

Ämnet aktiverar tre receptorer: GLP-1, GIP och glukagon. Receptorer är mottagarstrukturer på cellernas yta. GLP-1 och GIP är tarmhormoner som påverkar blodsocker och mättnad. Glukagon påverkar hur kroppen frigör och förbrukar energi.

Kombinationen av alla tre är det nya. Tidigare läkemedel i samma familj påverkar en eller två av receptorerna.

Den mest citerade studien är en randomiserad fas 2-studie publicerad 2023 i New England Journal of Medicine. Den var dubbelblind och placebokontrollerad och omfattade vuxna med obesitas som följdes i 48 veckor.

Deltagarna som fick de högsta doserna gick i genomsnitt ned omkring en fjärdedel av sin kroppsvikt under studietiden, medan placebogruppen låg nära oförändrad vikt. Illamående och diarré var de vanligaste biverkningarna och ökade med dosen.

Studien var upplagd för att hitta dos och undersöka säkerhet. Den var inte upplagd för att svara på hur det går för deltagarna på lång sikt.

Fas 3-studien TRANSCEND-T2D-1 är publicerad 2026 i The Lancet. Den var dubbelblind och placebokontrollerad och genomfördes på 48 kliniker i USA, Mexiko och Indien.

537 vuxna med typ 2-diabetes som inte var tillräckligt kontrollerad med kost och motion lottades till retatrutid 4 mg, 9 mg, 12 mg eller placebo en gång i veckan i 40 veckor. Medelåldern var 48,8 år och genomsnittligt BMI 35,8.

Den genomsnittliga viktförändringen efter 40 veckor var 11,5 procent i gruppen med 4 mg, 13,9 procent med 9 mg och 15,3 procent med 12 mg, jämfört med 2,6 procent i placebogruppen. Långtidsblodsockret HbA1c minskade med 1,69 till 1,94 procentenheter, jämfört med 0,81 procentenheter med placebo.

Siffran 15,3 procent kommer från den publicerade studiens huvudanalys, så kallad treatment regimen estimand, som räknar med alla deltagare oavsett om de fullföljde behandlingen. Högre siffror som förekommer i andra redovisningar av samma studie, till exempel tillverkarens, bygger på en annan analysmetod och gäller alltså inte en annan studie. Vi anger 15,3 procent eftersom det är den publicerade huvudanalysen.

De vanligaste biverkningarna var lindriga till måttliga besvär från mage och tarm som avtog över tid. Mellan 2 och 5 procent avbröt behandlingen på grund av biverkningar, mot 0 procent i placebogruppen. Ingen svår hypoglykemi rapporterades. Två dödsfall inträffade, båda i gruppen med 4 mg, och bedömdes inte ha samband med studieläkemedlet. Studien finansierades av tillverkaren Eli Lilly.

De två studierna hade olika deltagare, olika längd och olika syfte. Den ena gällde vuxna med obesitas i 48 veckor, den andra vuxna med typ 2-diabetes i 40 veckor.

Personer med typ 2-diabetes går ofta ned mindre i vikt än personer utan diabetes i den här typen av studier. Att ställa en fjärdedel mot 15,3 procent som om det vore samma mätning ger därför en missvisande bild.

Alla värden är dessutom gruppgenomsnitt. Enskilda deltagare låg både över och under, och resultaten uppnåddes med ett prövningsläkemedel under medicinsk uppföljning.

Den föreslagna mekanismen är att GLP-1 och GIP påverkar aptit och mättnadssignaler, medan glukagondelen antas öka energiförbrukningen. Tillsammans skulle det ge både lägre energiintag och högre förbrukning.

Det är en förklaringsmodell som bygger på hormonens kända roller. Exakt hur mycket varje receptor bidrar hos människa är inte klarlagt i de publicerade studierna. Mekanismen förklarar alltså varför effekten kan uppstå, men den är inte i sig ett mått på effekt.

Upplägget för de registreringsgrundande studierna beskrivs i en designartikel publicerad 2025 i Diabetes, Obesity and Metabolism, som täcker obesitas, obstruktiv sömnapné och knäartros.

Tillverkaren har redovisat resultat från obesitasstudien TRIUMPH-1 i ett pressmeddelande. Ett pressmeddelande är företagets egen sammanfattning. Vi har inte hittat någon granskad publikation av TRIUMPH-1, och siffror därifrån bör läsas med den reservationen.

De rapporterade biverkningarna gäller kontrollerade kliniska studier med noggrant urval av deltagare, medicinsk uppföljning och en läkemedelsberedning som tillverkats för klinisk prövning.

Resultat från ett prövningsläkemedel kan inte överföras till en forskningsprodukt utanför en klinisk studie. Det som gavs i studierna är inte samma sak som ett frystorkat forskningsämne i en vial.

Retatrutid är inte godkänt som läkemedel av FDA eller EMA vid tidpunkten för den här texten. Ämnet befinner sig i kliniska prövningar, och myndigheternas egna register visar den aktuella statusen.

Retatrutid påverkar tre hormonreceptorer. I en fas 2-studie vid obesitas gick de högsta dosgrupperna i genomsnitt ned omkring en fjärdedel av kroppsvikten på 48 veckor.

I fas 3-studien vid typ 2-diabetes var den genomsnittliga viktminskningen 15,3 procent på 40 veckor med högsta dosen mot 2,6 procent med placebo, med mag- och tarmbesvär som vanligaste biverkning.

Siffrorna gäller olika deltagargrupper och kan inte jämföras rakt av. De gäller kliniska prövningar med prövningsläkemedel, inte forskningsprodukter i laboratoriemiljö.